Nu vet jag att jag är jätte egoistisk & detta är ABSOLUT inte det viktigaste, utan det viktigaste är att Mikko blir besvärsfri & en fullt fungerande hund & får leva utan smärta i många många år..
Med det sagt så vill jag bara skriva av mig om att Mikkos knäproblem som jag nämnt tidigare har blivit värre.. Ett så fint namn som patella luxation, som innebär att knäet hoppar ur led, bara på högra sidan för Mikkos del, tack gode gud.. Finns två olika typer av detta, den ena är medialt. Då hoppar knäet ur led på insidan. Den andra är lateralt, knäet hoppar då ur led på utsidan. Den sistnämnda är lite ovanligare & en lite krångligare form & det är givetvis denna som Mikko har :( & eftersom detta har blivit värre & den hoppar ur allt oftare, så är både sjukgymnaster & vet rädda att om det går för långt så kan besvären bli permanenta.. Att patellan kan låsa sig på utsidan & inte längre naturligt hoppa tillbaka till sitt rätta läge & då blir han hoppandes på tre ben.. Så operation är tyvärr nödvändig innan det kommer så långt.. Veten ska då gå in i knäet & göra skåran, som patellan normalt ska ligga i, djupare så att den (förhoppningsvis) inte hoppar ur led i fortsättningen..
& en ny rehabilitering på det.. Allt man har gått igenom & arbetat för med ryggen hans känns just nu som förgäves.. Vet ju att det inte är det, han har musklat på sig jättefint & kommer ha nytta av vårt träningsår hela livet, men känner mig ändå så hopplös, orkar inte en gång till.. Men för pälsklingens skull gör jag vad som helst, alltid, men själva tanken är bara så jävla jobbig.. Hoppas smärta & problem stannar efter detta!
& ekononomiskt.. Fy fan vilken ångest jag har.. Jag har bokat telefontid med Mikkos vet imorn, gick så fort senast så hann inte få svar på allt som ploppade upp i huvudet på mig då, så just nu är jag bara ett enda stort frågetecken.. Är det genetiskt? Beror det på skadan? .. Så många frågor.. Vet ju inte om försäkring täcker ett sånt ingrepp om det räknas som genetiskt, vad det kan komma att kosta om den inte gör det.. Som sagt, klump i magen, ångest, ledsen, svårt att sova.. BLÄ!
HD-röntgen har vi ju också varit på. Maths på husdjurshälsan i Göteborg tyckte att Mikko kändes som en B eller C, med en viss ledslapphet på höger dessutom. När jag frågade Maths så hade han själv satt en C på honom, pga den slappa leden. Men han sa också att SKK's avläsare tar bara hänsyn till hur höften i sig ser ut, inte slappheten (typ), så de kan lika gärna sätta ett B på honom.. Så, höll tummarna stenhårt för ett B iaf.. Besvikelsen var ju stor när domen från SKK kom idag, både i brev & på hunddatan, & svaret blev HD grad D.. :( Vet inte om jag ska skratta eller gråta just nu, allt känns förjävligt ärligt talat.. :( Kan ju trösta mig med att han har inga benpålagringar så kommer troligtvis inte få några besvär av sin D-höft.. & jag ska fortsätta ge honom glukosamin livet ut för att hålla leder i schack & minimera risken för benpålagringar i framtiden..
Men.. Den egoistiska biten då.. Avelsbiten.. Den drömmen har på mindre än 1 vecka krossats helt..
Jag har ju en så fin & go & glad kille! Den snällaste av dem alla, som gått skitbra på utställningar, fått toppenkritik. En "excellent-hund", som oftast fått 1:a placeringar i konkurrensklass, han har samlat på sig 5 cert & ett svenskt championat, flera BIR & BIM placeringar.. & jag hade ju så gärna velat ha en valp efter honom.. & inte kunna få det känns också fruktansvärt tungt..
Så troligtvis blir Lilleström nu till helgen hans sista officiella utställning.. Sen får jag nog lägga den karriären på hyllan..
Älskar utställningarna, de har blivit något av mitt största intresse. Det är ju så roligt! Alla fina hundar, allt folk man träffar, allt! Dock känner jag inte samma sug längre att fortsätta meritera en hane som jag ändå inte kommer kunna föra vidare..
Oavsett så kommer han alltid vara min goa, underbara Mikko. Han är fortfarande samma härliga nallebjörn. Utställningshund eller ej, det spelar egentligen ingen roll..
Men just nu känner jag mig ledsen & negativt inställd till allt..
<3








